Tankar

Demokrati-ish

Redan som lågstadieelev, eller kanske ännu tidigare än så, lärde jag mig att majoriteten bestämmer. Oavsett om vi skulle baka muffins i klassrummet eller bestämma aktivitet till gymnastiken var det handuppräckning som gällde. Ingen grät, ingen gnällde, vi hade nämligen tidigt lärt oss att majoritet var detsamma som rättvisa. Alla hade en chans att få igenom sitt val, så länge man bara hade tillräckligt många kompisar på sin sida.

Senare i livet, kanske var det på mellanstadiet, kanske var det på högstadiet, så lärde vi oss vad demokrati var för något och hur det gick hand i hand med begreppet majoritet. Återigen lät allt så enkelt, så rättvist. En politiker ställde upp i ett val och hade han, eller hon, bara tillräckligt många kompisar på sin sida gick han, eller hon, med vinst.

Sen växte vi upp, livet förflöt väl som det alltid gör, och plötsligt var det dags för valet 2018.

Jag tänker inte fördjupa mig i politik här. Kanske är det för att 2018 var det första året som jag fick lov att rösta som jag aldrig intresserat mig för det, kanske var det för att en politiker, oavsett vem det än är, är min raka motsatts.

Det enda jag egentligen vill ha sagt är följande;

Vad hände med majoriteten?

Hur kan ett parti som fick 285 899 av folkets röster sitta på mer makt än ett parti som fick 1 135 627?

Vad hände egentligen med att det är folket som bestämmer?

Vad hände egentligen med demokratin?

Innan vi börjar skrika rasist här, vilket jag inser att ett stort gäng av er känner för.
Nej.
Jag vill inte att det tredje största partiet skall sitta med i riksdagen. Så har vi det ur vägen.
Men vad jag vill spelar ingen roll. I en demokrati handlar det om vad folket vill, och när ett parti med betydligt mindre anhängare får betydligt mer makt börjar jag helt enkelt fundera på vad som gått fel.
Det är inte svårare än så.

För var går egentligen gränsen? Var går gränsen för vad någon får lov att bestämma för ”folkets bästa?” För det är det det handlar om. SD får med inga medel vara med att bestämma något överhuvudtaget, trots att en stor del av befolkningen uppenbarligen vill det, eftersom de högt uppsatta i vårt samhälle anser det vara emot folkets bästa. Så var går gränsen och vem är det som sätter den?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Translate »