• Okategoriserade,  Tankar

    Vad jag önskar att jag visste för tio år sedan.

    Tänk om man bara hade fått vara tio år yngre men ändå behålla alla de kunskaper och erfarenheter man samlat på sig genom åren. Tänk vad annorlunda livet hade kunnat se ut.

    Vem vet, kanske hade jag varit advokat eller astronaut vid detta laget om någon bara hade sagt åt mig att skärpa till mig. Tillåt mig att tvivla för all del, men man skall aldrig säga aldrig!

    Så, without further ado kommer här ett gäng punkter att kanske tänka lite extra på.

    • Det finns fler fiskar i vattnet. Pojkar, killar, män. Vad tillför de egentligen? Satsa på dig själv, kom på vad du vill göra, res utomlands och lägg tid på dina vänner. Du kommer träffa någon förr eller senare, bli vuxen och sitta med en massa ansvar du inte vill ha; låt det ta tid!
    • Se världen. Studera språk och lev på csn om du måste. Du kommer kanske sitta på ett stort lån som tar åratal att betala tillbaka, men erfarenheten resorna ger är värd så mycket mer än pengar. Som jag önskar att jag var tjugo idag! Aldrig förr har möjligheterna varit så stora när det kommer till resandet. Aldrig förr har det varit så enkelt att ta kontakt med människor runt omkring i världen och bygga upp viktiga och långvariga relationer.
    • Lugna ner dig. Ha inte så förbannat bråttom. På många sätt är tjugoårsåldern den absolut bästa i livet. Du är fortfarande ung och full med energi, du har gott om tid på dig att lära dig nya saker och du har inte direkt några större ansvar. Du kommer bli äldre, om du har tur. Det är oundvikligt. Du kommer dock aldrig någonsin att bli yngre, så njut av ungdomen så länge du bara kan!
    • Tid är det absolut värdefullaste som finns. Det spelar ingen roll hur mycket pengar du har eller hur många planer du har för framtiden. Tiden tickar ständigt på och den minut som precis passerade kommer aldrig åter. Lev i nuet och inte för det som komma skall. Det är underbart att ha saker att se fram emot men att ägna hela sitt liv åt att längta efter nästa grej är bara slöseri med tid. Tro mig, jag gör det fortfarande.
    • Det finns ingenting viktigare än familj. Det kommer aldrig finnas någon som älskar dig så ovillkorligt som din familj, kom ihåg det. Med det sagt måste din familj inte nödvändigtvis vara den du föds in i, det kan också vara den du skapar under åren som går. Bli inte distraherad av tillfälliga relationer och löften om guld och gröna skogar, de enda som verkligen kommer finnas där för dig när livet blir extra tufft är din familj.
    • Det är omöjligt att bli älskad av alla. Det spelar ingen roll om du är den mest älskvärda människa på planeten. Det kommer alltid finns någon som inte tycker om dig, även om det så bara är av ren princip. Och det spelar ingen roll. Det går inte att göra alla nöjda och det är en oerhörd slöseri med energi att försöka. Det viktigaste är att du är ärlig mot dig själv och gör det som känns rätt för dig. Men på ett trevligt och respektfullt sätt förstås. Ingen gillar arroganta idioter.
    • Du lever bara en gång. Och livet är förvånansvärt kort. Tro mig. Så lev! Starta det där företaget du drömmer om, hoppa på det där planet! Köp klänningen, hoppa av utbildningen som inte leder någonvart, berätta för din familj att du älskar dem, hitta det där du brinner för. Lev! Lev på ett sådant sätt att du, när livet börjar närma sig sitt slut, kan säga att du inte ångrar någonting!

  • bucket list
    Tankar

    Bucket list

    Det som är intressant med nyårslöften är hur olika de kan se ut från person till person. Vad som är tråkigt är att många av oss ändå inte klarar av att hålla dem. Hur mycket man kanske än försöker.

    Jag är inget undantag.

    Istället för att sätta mål som skall uppfyllas under det kommande året har jag därför beslutat mig för att göra en så kallad bucket list. Jag är med all garanti sist på den bollen, men jag menar… Varför vara först när man kan vara sist och tjuvkika på alla andra?

    Men nu till frågan. Vad f-n skriver man på sin lista? Jag trodde att jag skulle ha hur många punkter som helst, men sen sitter man där och funderar och hjärnan känns som ett vitt ark.

    Jag är tydligen skittråkig.

    Jag vill inte simma med hajar, hoppa fallskärm eller klättra i berg.
    Jag vill inte lära mig något instrument, åka berg och dalbana eller lära spela mig schack.

    Vad står med på din lista, om du har någon? Hjälp mig, inspirera mig!

    Det lilla jag har kommit fram till hittar du här!

  • Tankar

    Demokrati-ish

    Redan som lågstadieelev, eller kanske ännu tidigare än så, lärde jag mig att majoriteten bestämmer. Oavsett om vi skulle baka muffins i klassrummet eller bestämma aktivitet till gymnastiken var det handuppräckning som gällde. Ingen grät, ingen gnällde, vi hade nämligen tidigt lärt oss att majoritet var detsamma som rättvisa. Alla hade en chans att få igenom sitt val, så länge man bara hade tillräckligt många kompisar på sin sida.

    Senare i livet, kanske var det på mellanstadiet, kanske var det på högstadiet, så lärde vi oss vad demokrati var för något och hur det gick hand i hand med begreppet majoritet. Återigen lät allt så enkelt, så rättvist. En politiker ställde upp i ett val och hade han, eller hon, bara tillräckligt många kompisar på sin sida gick han, eller hon, med vinst.

    Sen växte vi upp, livet förflöt väl som det alltid gör, och plötsligt var det dags för valet 2018.

    Jag tänker inte fördjupa mig i politik här. Kanske är det för att 2018 var det första året som jag fick lov att rösta som jag aldrig intresserat mig för det, kanske var det för att en politiker, oavsett vem det än är, är min raka motsatts.

    Det enda jag egentligen vill ha sagt är följande;

    Vad hände med majoriteten?

    Hur kan ett parti som fick 285 899 av folkets röster sitta på mer makt än ett parti som fick 1 135 627?

    Vad hände egentligen med att det är folket som bestämmer?

    Vad hände egentligen med demokratin?

    Innan vi börjar skrika rasist här, vilket jag inser att ett stort gäng av er känner för.
    Nej.
    Jag vill inte att det tredje största partiet skall sitta med i riksdagen. Så har vi det ur vägen.
    Men vad jag vill spelar ingen roll. I en demokrati handlar det om vad folket vill, och när ett parti med betydligt mindre anhängare får betydligt mer makt börjar jag helt enkelt fundera på vad som gått fel.
    Det är inte svårare än så.

    För var går egentligen gränsen? Var går gränsen för vad någon får lov att bestämma för ”folkets bästa?” För det är det det handlar om. SD får med inga medel vara med att bestämma något överhuvudtaget, trots att en stor del av befolkningen uppenbarligen vill det, eftersom de högt uppsatta i vårt samhälle anser det vara emot folkets bästa. Så var går gränsen och vem är det som sätter den?

  • 2019 mål nyårslöften
    Tankar

    2019 och nyårslöften

    Jag kan inte påstå att jag har några direkta nyårslöften, det är inte riktigt lönt, jag känner mig själv för bra för att veta att jag aldrig skulle uppfylla dem ändå.

    Jag har dock idéer, drömmar, mål.

    Vargnatt är färdigskriven och ligger i en byrålåda och samlar damm. Kanske borde jag göra något åt den, men efter att ha skrivit på den från och till i över åtta år var det bara skönt att få den avklarad. Jag tycker inte ens att den är speciellt bra längre, men det spelar egentligen ingen roll. Den är min och den är färdig.

    Kanske kommer den komma upp här på sidan en dag, när jag känner mig modig och vet med mig att jag orkar med folks åsikter och kommentarer. För det är det som är baksidan med internet, folks oförmåga att hålla käften.

    Sista augusti började jag på något nytt. Min plan var att skriva 2000 ord om dagen och alltså vara färdig cirka tre månader senare. Det är därför jag inte ger nyårslöften. Jag klarade förvisso mitt ordmål länge, men efter ett tag blev det svårare och svårare, och nu ligger manuset på 50 000 ord i en mapp och samlar damm det också.

    Eller ja, riktigt så är det inte. Det lever fortfarande. I mitt huvud, i mina anteckningsböcker, i min mobil. Det rör ständigt på sig, utökas, kortas ner, förändras. Men orden blir inte skrivna, de lever bara i min fantasi.

    Så planen för 2019 är egentligen ganska enkel; utvecklas, skriv färdigt, var nöjd och gör ditt bästa.

    Mer än så kan jag egentligen inte begära.

    Gott nytt år på er allihop! Jag hoppas ni uppnår precis alla mål ni någonsin satt!

  • sexualitet
    Feminism,  Tankar

    Sexualitet – Kvinnor är horor, män är kungar

    Som tidigare nämnt försöker jag hålla mig borta från politiken. Inte för att jag inte har några åsikter, utan för att politik är ett ämne som har en tendens att uppröra en hel del människor. Därför försöker jag vara tyst.

    Ibland är det dock väldigt svårt, det skall erkännas, och denna gång är det en utav SDs programpunkter som upprör, nämligen;

    ”fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan. För abort efter den 12:e veckan till följd av medicinska eller andra tungt vägande skäl ska det krävas tillstånd av Socialstyrelsen.”

    SD vill alltså sänka möjligheten för en kvinna att genomföra en abort från vecka 18 till vecka 12. Det är hela 6 veckor.

    Ni vet vem det drabbar va?

    Just det, kvinnorna.

    Jag gillar män. Jag anser att världen hade varit oerhört tråkig och ganska så meningslös om män inte fanns. MEN, jag är däremot inte helt dum i huvudet. Vi lever i ett patriarkalt samhälle och om du inte är helt verklighetsfrånvänd vet du också det. Att sänka aborträtten är bara ännu ett sätt, enligt min åsikt, att begränsa kvinnan och i detta fall hennes sexualitet.

    Vad hände med systerskapet?

    Att jag överhuvudtaget tar upp ämnet är för att jag häromdagen trillade över ett inlägg på SDs facebooksida som diskuterade just möjligheten att sänka abortgränsen. I kommentarsfältet slogs Sveriges invånare med varandra, men den mest framlyfta åsikten var att abort är mord och att en kvinna som blivit gravid i stort sett får skylla sig själv. Vad som förvånar mig, och vad jag finner oerhört tragiskt, är att det många gånger är kvinnor som sitter med dessa åsikter. Män också självklart, men eftersom detta är ett beslut som inte påverkar dem överhuvudtaget kan jag tycka att de får hålla sina åsikter för sig själv.

    Vad som också är intressant är att de flesta hakar upp sig på att ett foster vid 18 veckor är si och så stort, och att ett barn kan överleva utanför mammans kropp vid 21 veckor. Allt det där kan man verkligen ha en åsikt om, men frågan kvarstår fortfarande; varför sänka gränsen med hela 6 veckor? När det sedan visar sig att majoriteten av alla aborter görs väldigt tidigt, 84 procent innan vecka 9 och 55 procent innan vecka 7 (enligt socialstyrelsen) blir viljan att sänka gränsen ännu märkligare. Om aborter allt oftare utfördes nära 18 veckors gränsen hade jag kanske kunnat förstå tanken, men inte som det ser ut just nu.

    50-talet ringde…

    Vad jag inte kan låta bli att fundera över är SDs baktanke med det hela. Ha i åtanke att denna åsikt är helt min egen och inte grundad i så mycket annat än det faktum att SD är ett parti  med traditionella värderingar.
    Den enda som egentligen blir drabbad av den sänkta abortmöjligheten är kvinnan. Den osäkra kvinnan, kvinnan med oregelbunden mens, den unga kvinnan som inte vågar avslöja sanningen för sina föräldrar, kvinnan som enligt religion och seder inte har något val och så vidare.

    Mannen då säger du nu? Det är ju hans barn också.

    Absolut är det så.

    Men mannen som inte vill ha barn drabbas inte. Mannen som inte är intresserad av att starta en familj kan alltid besluta sig för att låta bli. Mannen kan ha hur många tillfälliga relationer han känner för, utan att behöva oroa sig över konsekvenserna.

    Kvinnan däremot, hon borde tygla sin sexualitet och få utlopp för den där den hör hemma. I sovrummet. Med den äkta mannen. När matlagningen är avklarad.

  • sd
    Tankar

    SD – Pest eller kolera?

    Det är ytterst sällan jag skriver om politik och det finns en anledning till det. Dels är jag alldeles för dåligt insatt för att egentligen kunna dela med mig av mina åsikter, dels känner jag inte någon samhörighet med ett enda parti.

    Valet 2018 närmar sig dock med stormsteg och kanske, kanske, kan det vara dags även för mig att ta bladet från munnen. Om än kanske något motvilligt.

    Idag är Sverige delat i två läger, SD-anhängare samt individer som å det grövsta motsätter sig SDs politik. Är du för SD blir du genast stämplad som rasist, är du emot bryr du dig inte om Sveriges framtid.

    Vad jag finner intressant i debatten är att SDvänner väljer att rösta på partiet enbart på grund utav deras invandringspolitik. Men om vi frångår den punkten, vad finns det då kvar? Vad är det egentligen du som medborgare röstar på?

    För att faktiskt ge SD en rättvis chans kommer följande citat direkt från deras hemsida. Jag har med avsikt hållit mig borta från personliga åsikter, från debattartiklar, från tidningsreportage och kommentarsfält. Punkterna nedan är med andra ord SDs egna åsikter, något de själva står för och lyfter fram.

    • ”Vi inte anser det vara förenligt med barnen bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”

     

    • ”kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö” 

     

    • ”vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper”

     

    • ”fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan.”

    Vem har högst värde?

    Det finns givetvis ett flertal underhållande, och skrämmande, citat att plocka fram men ovanstående visar tydligt på den bild SD har av bland annat sexualitet.
    SD pekar också vid upprepade tillfällen på skillnaden mellan kvinnor och män samtidigt som de noggrant poängterar att könen trots allt har samma värde. Personligen funderar jag på varför åsikten om könens skillnader måste sättas på pränt om det ändå inte spelar någon roll? Om kvinnor och män har samma värde?

    Partiet är också noggranna med att verkligen poängtera att den som tillhör någon av de sexuella minoriteterna har samma skyldigheter och rättigheter som heterosexuella, och att sexuell läggning är en privat sak som partiet inte har med att göra.
    Om så är fallet, hur kommer det sig då att kärnfamiljen, det vill säga en kvinna och en man, anses ha de bästa förutsättningar för att ge barn ett kärleksfullt hem?

    Hur privat är sexualiteten egentligen?

    Om homosexuella är förbjudna från, eller åtminstone får betydligt svårare för, att adoptera och uppfostra barn, trots att den enskilda individens sexuella läggning är en privatsak, hur begränsas då detta? Skall den sexuella läggningen skrivas upp i något form av register, kanske i passet? Kanske skall homosexuella börja bära någon form av märkning på kläderna, så att det blir enklare att skilja den ena från den andra? På så vis riskerar ju inga små barn att hamna i samkönade familjer som älskar varandra, istället kan de placeras i familjer  bestående av en man och en kvinna som kanske hatar varandra men som åtminstone kan stoltsera med att de är en kärnfamilj. Så som det skall vara. Enligt naturen. (Någon mer som ser ironin i det hela?)

    Jag hade aldrig, med gott samvete, kunnat rösta på ett parti som så tydligt gör skillnad på folk och folk. Partiets åsikter må vara förklädda i ett fint språk och noggrant genomtänkta ordval, men faktum kvarstår; kvinnor, sexuella minoriteter samt individer födda utanför norden har ett lägre värde i partiets ögon, oavsett vad de själva säger.

    Att Jimmie Åkesson är vältalig och karismatisk är nog svårt att förneka, och jag har inga problem med att förstå varför en sådan stor del av befolkningen faller för hans ord. Det kan dock vara klokt att ha i åtanke att en ung Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna när partiet fortfarande var ett öppet nazistiskt sådant och det säger väl egentligen en hel del. Eller?

    (P.S. Jag kommer återkomma till det absurda i att sänka abborträtten vid ett senare tillfället. Jag skall bara försöka lugna ner mig först…)

  • systerskap
    Feminism,  Tankar

    Vad är systerskap?

    För inte allt för många dagar sedan la Carolina Gynning upp ett foto på Instagram. Kanske hade hon en baktanke med det, kanske inte, det är hursomhelst inte det detta inlägg kommer handla om. Fotot föreställde henne själv bakifrån, iklädd endast ett par trosor och med armarna i luften. Ett vackert fotografi på en oerhört vacker och framgångsrik kvinna.

    Mitt problem, och anledningen till att jag inte kan hålla min mun stängd, är reaktionerna på inlägget. För vem kommer de ifrån, de hatiska, nedsättande och beklagande kommentarerna? Är det män som anser att hon skall skyla sig, män som anser att hon ser billig ut som visar upp sig, män som anser att hon är alldeles för gammal för att dela den typen av bilder?

    Nej.

    Det är kvinnor.

    Det är alltid kvinnor.

    Kvinnor som är så fantastiskt duktiga på att slänga sig med ordet systerskap och som står upp för sina ”medsystrar” är samma kvinnor som skammar kvinnor som, i likhet med Gynning, lägger upp halvnakna bilder på internet.

    Männens kommentarer lyser med sin frånvaro, det finns några enstaka, både positiva och sexuella, men det är kvinnornas kommentarer som tar plats. Det är kvinnorna som informerar henne om att de nu tänker avfölja henne, kvinnorna som påstår att hon är en dålig förebild, kvinnorna som säger att hennes döttrar kommer skämmas.

    Hur kan det komma sig?

    Tänk om vi kvinnor istället gick ihop, hyllade, älskade och berömde? Tänk om vi kvinnor inte bidrog till att sexualisera den oerhört vackra kvinnokroppen med nedsättande kommentarer och hat?

    Tänk om vi istället stöttade varandra.

    Tänk vad vacker världen hade varit.

  • Tankar

    Internet, vart har du varit i hela mitt liv?

    Lyrisk när jag inser att man kan publicera sina böcker och noveller på Amazon, helt utan mellanhand! HUR kan jag inte ha vetat det tidigare?!

    Ungefär lika lyrisk när ett flertal konton re-postar mina Instagrambilder med tusentals likes som följd. Bilderna är med andra ord inte värdelösa. Frågan nu; HUR lockar jag dessa människor vidare till min egen sida? Där lyser ju trots allt engagemanget med sin frånvaro!

    Idéer, tips, pepp och sånt?

     

  • Tankar

    Tillbaka i internetvärlden

    Jag skall försöka ta mig i kragen, jag lovar. Men det visade sig ganska så snart att 2018 inte skulle bli mitt år. Jag tänker inte gå in på detaljer, jag orkar ärlig talat inte, men helt oväntat vändes livet som jag varit så van vid upp och ner, och jag förlorade en bit av mig själv. En stor bit.

    Jag har bloggat sedan 2007, precis som så många andra, och en gång i tiden var jag ganska bra på det. Idag tycker jag det är svårt, jag älskar skrivandet i sig, men jag är också väldigt privat. Det är en balansgång helt enkelt, en jag ännu inte lärt mig att bemästra. Det enda jag vet är att jag älskar att titta tillbaka i min gamla blogg (ja, den finns fortfarande), och jag vill väldigt gärna att det skall bli likadant med denna.

    Men vi får se. Jag skall ta tag i mitt skrivande igen och försöka involvera er som faktiskt läser här i det. Och på tal om att involvera er; jag är på jakt efter en skrivarkurs utomlands, gärna i Barcelona, några idéer?

  • Tankar

    Kränkt, ett modeord

     

    Jag är fruktansvärt dålig på att faktiskt sätta mig ner och skriva. Inte för att jag inte har några åsikter, för det har jag. Så det räcker och blir över till och med. Men faktum är, något som de flesta verkar ha missat, att man inte absolut måste dela med sig av sina åsikter bara för att man råkar ha några.

    Det absolut mest underhållande och frustrerande jag vet är att läsa kommentarsfält under nyhetsartiklar, påstående och debatter. Det behöver inte ens röra ett vidare viktigt ämne, folk tappar ändå helt greppet om verkligheten när de äntligen får lov att dela sin åsikt med omvärlden. Och jag, jag blir mer och mer mörkrädd för varje åsikt jag läser.

    Jag säger inte att det är fel att ha åsikter, det är det absolut inte. Vettiga diskussioner där alla parter lyssnar på varandra är viktiga för utvecklingen. Men på internet är det ingen som lyssnar. På internet gäller det att vara den där högljudda tjejen eller killen som vi alla hatade på högstadiet. På internet är det den som skriker högst som får mest uppmärksamhet och idag är uppmärksamhet lika med makt. Sen spelar det inte så stor roll om du gnäller över en målarbok på den lokala bensinstationen eller det stora klimathotet.

    Same same liksom…..
Translate »