Internet, vart har du varit i hela mitt liv?

Lyrisk när jag inser att man kan publicera sina böcker och noveller på Amazon, helt utan mellanhand! HUR kan jag inte ha vetat det tidigare?!

Ungefär lika lyrisk när ett flertal konton re-postar mina Instagrambilder med tusentals likes som följd. Bilderna är med andra ord inte värdelösa. Frågan nu; HUR lockar jag dessa människor vidare till min egen sida? Där lyser ju trots allt engagemanget med sin frånvaro!

Idéer, tips, pepp och sånt?

 

Tillbaka i internetvärlden

Jag skall försöka ta mig i kragen, jag lovar. Men det visade sig ganska så snart att 2018 inte skulle bli mitt år. Jag tänker inte gå in på detaljer, jag orkar ärlig talat inte, men helt oväntat vändes livet som jag varit så van vid upp och ner, och jag förlorade en bit av mig själv. En stor bit.

Jag har bloggat sedan 2007, precis som så många andra, och en gång i tiden var jag ganska bra på det. Idag tycker jag det är svårt, jag älskar skrivandet i sig, men jag är också väldigt privat. Det är en balansgång helt enkelt, en jag ännu inte lärt mig att bemästra. Det enda jag vet är att jag älskar att titta tillbaka i min gamla blogg (ja, den finns fortfarande), och jag vill väldigt gärna att det skall bli likadant med denna.

Men vi får se. Jag skall ta tag i mitt skrivande igen och försöka involvera er som faktiskt läser här i det. Och på tal om att involvera er; jag är på jakt efter en skrivarkurs utomlands, gärna i Barcelona, några idéer?

Manus, självdisciplin och självförtroende

Den som har varit observant har sett att det för ett tag sedan tillkom en ny sida här.

Barcelona forever

Det beror på att jag någon gång kommer publicera ett ofärdigt, slarvigt, passionerat, ointressant, dåligt, felstavat, grammatiskt oriktigt, riktigt bra manus där.
Att jag ännu inte har gjort det beror helt enkelt på att jag är en fegis. Rätt och slätt.

Jag skriver en hel del, men jag skriver för mig själv och visar det inte för någon. På så vis kan jag fortsätta att leva i mina egna världar utan att någon kan påpeka deras orimlighet. Det är dessutom som så, att om du inte visar dina texter för någon kan ingen informera dig om hur fullständigt värdelösa de är. Det är där självförtroendet kommer in i bilden. Jag skriver dessutom aldrig romantik, något detta av någon anledning är. Jag fick helt enkelt en idé, och ibland är idéer svåra att bortse ifrån.

För att råda bot på det hela kommer alltså ett gammalt manus, ännu ofärdigt, publiceras bit för bit på den nya sidan. Jag kommer skriva nytt, redigera, ta bort och så vidare, allt inför publik. Hur jag egentligen tänkte att detta skulle kunna fungera har jag ingen aning om, men provar man inte så vet man inte.

Med det sagt är jag inte intresserad av kritik. Jag är av den lastgamla uppfattningen att om du inte har något snällt att säga så håller du tyst. Det behöver inte vara mycket svårare än så.

En ny rygg, tack.

Jag hade såna enorma planer inför helgen! Det har jag förvisso alltid, enorma planer alltså, och det brukar väl bli lite sisådär med det hela. Denna gången var det dock inte mitt fel. I går morse small nämligen min rygg och jag insåg ganska snart att jag skulle få spendera det närmsta dygnet i sängen. Underbart för somliga, rena pesten för mig.

Denna gång är det dock bröstryggen som strular, och det är där ni kommer in. Lösningar på det hela? Naprapaten var utesluten eftersom det var helg och en snabb googling informerade mig om att det finns en hel del övningar man kan utföra INNAN ryggen går av på mitten.

Men när det väl händer då?

När jag sitter här utan att kunna andas och tröstar mig själv med ett lass socker, vad gör jag då?

För gammal för yoga?

Det är det som är frågan. Kan man bli för gammal för yoga? Eller rättare sagt, kan man bli för gammal för att börja med yoga?

Jag har aldrig någonsin varit speciellt flexibel, inte ens som liten kunde jag gå ner i split eller spagat, något som irriterar mig än idag. Riktigt mycket till och med, alla andra kunde jue….
Hur mycket jag än försöker tvinga mina ben att gå åt varsitt håll, så händer liksom ingenting. De trivs helt enkelt ihop. Gärna skall de också röra vid varandra. Jag har accepterat det, om än lite motvilligt..

Men sen för ungefär ett år sedan insåg jag att jag inte heller kunde röra vid golvet utan att böja på benen. Alltså inte överhuvudtaget, det fattades typ tio centimeter. Och ärlig talat mina vänner, DET är skrämmande. Vi har trots allt bara en kropp och vare sig vi lever i tio eller hundra år till skall den gärna hålla hela vägen!

Så vad gör man då, om man som jag, alltid varit oerhört anti träning? Jo, man tar sig i kragen och sätter fart. Man stretchar, böjer, hummar och hoppas på det bästa…!

Pernilla Thörn Yoga

Och sen plötsligt händer det! Golvet börjar närma sig fingrarna och plötsligt en dag känner man dammet under fingertopparna. SUCCÉ!

Kan jag då gå ner i split eller spagat idag? Nix.. Mina lår trivs fortfarande lika bra tillsammans..!

Kränkt, ett modeord

 

Jag är fruktansvärt dålig på att faktiskt sätta mig ner och skriva. Inte för att jag inte har några åsikter, för det har jag. Så det räcker och blir över till och med. Men faktum är, något som de flesta verkar ha missat, att man inte absolut måste dela med sig av sina åsikter bara för att man råkar ha några.

Det absolut mest underhållande och frustrerande jag vet är att läsa kommentarsfält under nyhetsartiklar, påstående och debatter. Det behöver inte ens röra ett vidare viktigt ämne, folk tappar ändå helt greppet om verkligheten när de äntligen får lov att dela sin åsikt med omvärlden. Och jag, jag blir mer och mer mörkrädd för varje åsikt jag läser.

Jag säger inte att det är fel att ha åsikter, det är det absolut inte. Vettiga diskussioner där alla parter lyssnar på varandra är viktiga för utvecklingen. Men på internet är det ingen som lyssnar. På internet gäller det att vara den där högljudda tjejen eller killen som vi alla hatade på högstadiet. På internet är det den som skriker högst som får mest uppmärksamhet och idag är uppmärksamhet lika med makt. Sen spelar det inte så stor roll om du gnäller över en målarbok på den lokala bensinstationen eller det stora klimathotet.

Same same liksom…..

Djurförsäkringar och pengar

Tiger hos veterinären

 

Ett tips till alla ni fantastiska djurägare.. 

När ni tar med er familjemedlem till veterinären, var helt säker på att försäkringsbolaget täcker ingreppet innan själva ingreppet genomförs, så slipper ni stå där och skämmas när pengarna inte riktigt räcker till..

Bara en tanke liksom..

Vad är meningen med livet om du inte har några drömmar?

följ dina drömmar

Jag har inte den blekaste aning om vem jag är, vad jag vill göra eller vart jag är på väg. Och det är helt okej.

Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag funderat på vad det innebär att vara vuxen, hur jag borde känna och vad jag borde göra.

Jag vet inte om jag någonsin kommer stå med båda fötterna stadigt på jorden, sluta drömma om vad som skulle kunna hända och faktiskt ta tag i vardagen. Och ärlig talat, om jag hade gjort det, vad hade meningen med livet då varit?

Jag är en drömmare ända ut i fingertopparna. Jag förälskar mig i projekt efter projekt och glömmer bort dem lika snabbt. Jag har storslagna planer och drömmar, planer som troligtvis aldrig någonsin kommer förverkligas, men som ändå finns där, i bakgrunden, och gör mig till den jag är.

Jag är dessutom sjukt dålig på att vara konsekvent, så jag kan inte garantera att det här bloggprojektet verkligen kommer fungera. Men jag kommer i allafall älska det passionerat, även om det bara är för en kort tid. Jag lovar.

 

Translate »