• Tankar

    Demokrati-ish

    Redan som lågstadieelev, eller kanske ännu tidigare än så, lärde jag mig att majoriteten bestämmer. Oavsett om vi skulle baka muffins i klassrummet eller bestämma aktivitet till gymnastiken var det handuppräckning som gällde. Ingen grät, ingen gnällde, vi hade nämligen tidigt lärt oss att majoritet var detsamma som rättvisa. Alla hade en chans att få igenom sitt val, så länge man bara hade tillräckligt många kompisar på sin sida.

    Senare i livet, kanske var det på mellanstadiet, kanske var det på högstadiet, så lärde vi oss vad demokrati var för något och hur det gick hand i hand med begreppet majoritet. Återigen lät allt så enkelt, så rättvist. En politiker ställde upp i ett val och hade han, eller hon, bara tillräckligt många kompisar på sin sida gick han, eller hon, med vinst.

    Sen växte vi upp, livet förflöt väl som det alltid gör, och plötsligt var det dags för valet 2018.

    Jag tänker inte fördjupa mig i politik här. Kanske är det för att 2018 var det första året som jag fick lov att rösta som jag aldrig intresserat mig för det, kanske var det för att en politiker, oavsett vem det än är, är min raka motsatts.

    Det enda jag egentligen vill ha sagt är följande;

    Vad hände med majoriteten?

    Hur kan ett parti som fick 285 899 av folkets röster sitta på mer makt än ett parti som fick 1 135 627?

    Vad hände egentligen med att det är folket som bestämmer?

    Vad hände egentligen med demokratin?

    Innan vi börjar skrika rasist här, vilket jag inser att ett stort gäng av er känner för.
    Nej.
    Jag vill inte att det tredje största partiet skall sitta med i riksdagen. Så har vi det ur vägen.
    Men vad jag vill spelar ingen roll. I en demokrati handlar det om vad folket vill, och när ett parti med betydligt mindre anhängare får betydligt mer makt börjar jag helt enkelt fundera på vad som gått fel.
    Det är inte svårare än så.

    För var går egentligen gränsen? Var går gränsen för vad någon får lov att bestämma för ”folkets bästa?” För det är det det handlar om. SD får med inga medel vara med att bestämma något överhuvudtaget, trots att en stor del av befolkningen uppenbarligen vill det, eftersom de högt uppsatta i vårt samhälle anser det vara emot folkets bästa. Så var går gränsen och vem är det som sätter den?

  • sexualitet
    Feminism,  Tankar

    Sexualitet – Kvinnor är horor, män är kungar

    Som tidigare nämnt försöker jag hålla mig borta från politiken. Inte för att jag inte har några åsikter, utan för att politik är ett ämne som har en tendens att uppröra en hel del människor. Därför försöker jag vara tyst.

    Ibland är det dock väldigt svårt, det skall erkännas, och denna gång är det en utav SDs programpunkter som upprör, nämligen;

    ”fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan. För abort efter den 12:e veckan till följd av medicinska eller andra tungt vägande skäl ska det krävas tillstånd av Socialstyrelsen.”

    SD vill alltså sänka möjligheten för en kvinna att genomföra en abort från vecka 18 till vecka 12. Det är hela 6 veckor.

    Ni vet vem det drabbar va?

    Just det, kvinnorna.

    Jag gillar män. Jag anser att världen hade varit oerhört tråkig och ganska så meningslös om män inte fanns. MEN, jag är däremot inte helt dum i huvudet. Vi lever i ett patriarkalt samhälle och om du inte är helt verklighetsfrånvänd vet du också det. Att sänka aborträtten är bara ännu ett sätt, enligt min åsikt, att begränsa kvinnan och i detta fall hennes sexualitet.

    Vad hände med systerskapet?

    Att jag överhuvudtaget tar upp ämnet är för att jag häromdagen trillade över ett inlägg på SDs facebooksida som diskuterade just möjligheten att sänka abortgränsen. I kommentarsfältet slogs Sveriges invånare med varandra, men den mest framlyfta åsikten var att abort är mord och att en kvinna som blivit gravid i stort sett får skylla sig själv. Vad som förvånar mig, och vad jag finner oerhört tragiskt, är att det många gånger är kvinnor som sitter med dessa åsikter. Män också självklart, men eftersom detta är ett beslut som inte påverkar dem överhuvudtaget kan jag tycka att de får hålla sina åsikter för sig själv.

    Vad som också är intressant är att de flesta hakar upp sig på att ett foster vid 18 veckor är si och så stort, och att ett barn kan överleva utanför mammans kropp vid 21 veckor. Allt det där kan man verkligen ha en åsikt om, men frågan kvarstår fortfarande; varför sänka gränsen med hela 6 veckor? När det sedan visar sig att majoriteten av alla aborter görs väldigt tidigt, 84 procent innan vecka 9 och 55 procent innan vecka 7 (enligt socialstyrelsen) blir viljan att sänka gränsen ännu märkligare. Om aborter allt oftare utfördes nära 18 veckors gränsen hade jag kanske kunnat förstå tanken, men inte som det ser ut just nu.

    50-talet ringde…

    Vad jag inte kan låta bli att fundera över är SDs baktanke med det hela. Ha i åtanke att denna åsikt är helt min egen och inte grundad i så mycket annat än det faktum att SD är ett parti  med traditionella värderingar.
    Den enda som egentligen blir drabbad av den sänkta abortmöjligheten är kvinnan. Den osäkra kvinnan, kvinnan med oregelbunden mens, den unga kvinnan som inte vågar avslöja sanningen för sina föräldrar, kvinnan som enligt religion och seder inte har något val och så vidare.

    Mannen då säger du nu? Det är ju hans barn också.

    Absolut är det så.

    Men mannen som inte vill ha barn drabbas inte. Mannen som inte är intresserad av att starta en familj kan alltid besluta sig för att låta bli. Mannen kan ha hur många tillfälliga relationer han känner för, utan att behöva oroa sig över konsekvenserna.

    Kvinnan däremot, hon borde tygla sin sexualitet och få utlopp för den där den hör hemma. I sovrummet. Med den äkta mannen. När matlagningen är avklarad.

  • sd
    Tankar

    SD – Pest eller kolera?

    Det är ytterst sällan jag skriver om politik och det finns en anledning till det. Dels är jag alldeles för dåligt insatt för att egentligen kunna dela med mig av mina åsikter, dels känner jag inte någon samhörighet med ett enda parti.

    Valet 2018 närmar sig dock med stormsteg och kanske, kanske, kan det vara dags även för mig att ta bladet från munnen. Om än kanske något motvilligt.

    Idag är Sverige delat i två läger, SD-anhängare samt individer som å det grövsta motsätter sig SDs politik. Är du för SD blir du genast stämplad som rasist, är du emot bryr du dig inte om Sveriges framtid.

    Vad jag finner intressant i debatten är att SDvänner väljer att rösta på partiet enbart på grund utav deras invandringspolitik. Men om vi frångår den punkten, vad finns det då kvar? Vad är det egentligen du som medborgare röstar på?

    För att faktiskt ge SD en rättvis chans kommer följande citat direkt från deras hemsida. Jag har med avsikt hållit mig borta från personliga åsikter, från debattartiklar, från tidningsreportage och kommentarsfält. Punkterna nedan är med andra ord SDs egna åsikter, något de själva står för och lyfter fram.

    • ”Vi inte anser det vara förenligt med barnen bästa att låta samkönade par och polyamorösa grupper adoptera och inseminera”

     

    • ”kärnfamiljen är den samlevnadsform som har bäst grundförutsättningar att ge barnen en stabil och trygg uppväxtmiljö” 

     

    • ”vi motsätter oss statligt sanktionerad adoption för såväl ensamstående, som samkönade par och polyamorösa grupper”

     

    • ”fri abort fram till den 12:e graviditetsveckan.”

    Vem har högst värde?

    Det finns givetvis ett flertal underhållande, och skrämmande, citat att plocka fram men ovanstående visar tydligt på den bild SD har av bland annat sexualitet.
    SD pekar också vid upprepade tillfällen på skillnaden mellan kvinnor och män samtidigt som de noggrant poängterar att könen trots allt har samma värde. Personligen funderar jag på varför åsikten om könens skillnader måste sättas på pränt om det ändå inte spelar någon roll? Om kvinnor och män har samma värde?

    Partiet är också noggranna med att verkligen poängtera att den som tillhör någon av de sexuella minoriteterna har samma skyldigheter och rättigheter som heterosexuella, och att sexuell läggning är en privat sak som partiet inte har med att göra.
    Om så är fallet, hur kommer det sig då att kärnfamiljen, det vill säga en kvinna och en man, anses ha de bästa förutsättningar för att ge barn ett kärleksfullt hem?

    Hur privat är sexualiteten egentligen?

    Om homosexuella är förbjudna från, eller åtminstone får betydligt svårare för, att adoptera och uppfostra barn, trots att den enskilda individens sexuella läggning är en privatsak, hur begränsas då detta? Skall den sexuella läggningen skrivas upp i något form av register, kanske i passet? Kanske skall homosexuella börja bära någon form av märkning på kläderna, så att det blir enklare att skilja den ena från den andra? På så vis riskerar ju inga små barn att hamna i samkönade familjer som älskar varandra, istället kan de placeras i familjer  bestående av en man och en kvinna som kanske hatar varandra men som åtminstone kan stoltsera med att de är en kärnfamilj. Så som det skall vara. Enligt naturen. (Någon mer som ser ironin i det hela?)

    Jag hade aldrig, med gott samvete, kunnat rösta på ett parti som så tydligt gör skillnad på folk och folk. Partiets åsikter må vara förklädda i ett fint språk och noggrant genomtänkta ordval, men faktum kvarstår; kvinnor, sexuella minoriteter samt individer födda utanför norden har ett lägre värde i partiets ögon, oavsett vad de själva säger.

    Att Jimmie Åkesson är vältalig och karismatisk är nog svårt att förneka, och jag har inga problem med att förstå varför en sådan stor del av befolkningen faller för hans ord. Det kan dock vara klokt att ha i åtanke att en ung Åkesson blev medlem i Sverigedemokraterna när partiet fortfarande var ett öppet nazistiskt sådant och det säger väl egentligen en hel del. Eller?

    (P.S. Jag kommer återkomma till det absurda i att sänka abborträtten vid ett senare tillfället. Jag skall bara försöka lugna ner mig först…)

Translate »